När jag gick runt i Alte Museum i Berlin och såg de antika statyerna från Antikens Grekland förstod jag någonstans hur det västerländska intellektet en gång startats: Först imiterade grekerna egypternas konst, sedan började deras bildvärld göra berättelser och sedan skapades ett berättarspråk ur detta. När jag lägger upp en teckning på en pedofil som våldtar ett barn, är de väldigt få som inte känner få och det finns också ett stort flertal individer som menar att den typen av publiceringar av bilder bör förbjudas. När någon däremot beskriver hur en pedofil går till väga genom att begå ett våldtäkt av ett barn, så finns det ett visst antal individer som kan intellektualisera frågan och relativisera barnvåldtäkten, även om det rör sig om förpubertala barn. Det senare är i dagens Sverige mer accepterat, även fast det senare är ett fenomen som sker i samhället, medan bilden är enbart en beskrivning, av det fenomen som gruppen försvarar, och som också pågår i det samhälle bägge individerna lever i; känslan mot vetskapen blir därav värre än vetskapen i sig.