Montern mot medicinrummet känns trångt. Det är medicindags till patienterna. Patienterna skrämmer mig. Det är allt mörker de har inom sig; deras undangömda aggression och sexualitet. Jag står där och delar ut medicinkopp efter medicinkopp. Det är inte så roligt för mig heller.
Nu kommer han in igen. Han börjar prata om sina problem, men jag orkar inte höra så jag säger att jag inte är intresserad av höra och han går iväg igen. Ska det behöva vara så?
-Karl Hygge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar