Det har uppstått en ganska märklig intellektuell trend att man inte behöva läsa någonting som är gammalt eftersom allt ändå finns i dagens tankevärd, och att läsa gammalt bara är ett tecken på sökan på autenticitet. Men det stämmer ju inte: Varje individ växer ju upp ifrån sin tid, helt avkopplad till allting gammalt, och det gamla blir bara som viskleken där en tanke går till ett öra till det nästa.

Den mest märkliga diskussionen idag mot autencitet, får man väl säga när dett leder in till: Jag har hört vissa antyda, att om en forskare granskar en individ som blivit sexuellt utnyttjad som barn, och forskare har en uppfattning att sexuella övergrepp mot barn inte ger psykisk skada, och forskningsobjektet säger att den mycket väl avkänner psykiska problem med det, väger forskarens ord mer än objektet, eftersom forskaren sysslar med fakta och objektet sysslar med känslor. Men här får man ju säga att man inte förstår vad forskning är överhuvudtaget. Objektet är den som upplevt det och forskaren är subjektet som iaaktar. Hur är det annars?