Jag har märkt en tendens bland beteendevetare. Först ställer de sig på scen och säger att det personliga minnet inte betyder någonting utan det är BETEENDET som är det viktiga och för att beskriva ska de tala till en "ältande" individ och dra upp all hans minnen och säga att de är noll.

Sedan uppstår ett väldigt märkligt beteende hos beteendevetare; han börjar veckla ut sig med alla sina trauman och börjar berätta om sitt liv o.s.v. Har han inte lärt sig sin egen läxa?